de närmar sig julafton. den dagen det flesta förknippar med värme och kärlek. ända sedan jag var liten har jag varit helt exstas och förväntansfull över denna dag. varit uppe tidigt på morgonen för att känna på alla julklappar under granen. är inte speciellt förtjust i maten på julbordet men ivrigt hugger jag i mig några köttbullar, prinskorvar och potatisar för att fördriva tiden på bättre sätt. kalle anka har aldrig intresserat mig men med lite julgodis så blir allt så mycket roligare. när det blivit dags för julklappsutdelningen har de bästa under hela dagen/kvällen kommit. att få se sina nära och kära bli glada över sina saker de får och ge ut och ta emot kramar från höger och vänster är ögonblick jag alltid kommer minnas.

underbaraste storasyster är här, min goa och roliga morfar kommer hit. obeskrivligt bra!

Men de är något som inte stämmer, det finns en person, en som ligger mig väldigt varmt om mitt hjärtat, en man som jag kallar min far. vill ha han är, på självaste julafton om jag så måste tvinga och hota hit han. blickar tillbaka på tiden för 11 år sedan, när jag satt i hans knä, knäckte nötter, öppnade julklappar och dansade. jag vill inte klaga men jag måste få sakna.