Jag har inte alltid haft det så lätt, flyttade fram och tillbaka men kände mig aldrig hemma någonstans och livet för mig var just då helt enkelt ”ett rent helvete”. Visst var jag liten, jag var ett vilset barn utan talan som varje dag fick torka mina egna tårar. Som människa och som det är lika för alla människor så sitter sådana saker kvar någonstans i hjärtat och självklart så kommer det alltid att finnas där inne. Även om det fattas viktiga kanter i mitt liv så måste man glädjas för det man har. Jag skulle göra allt i världen för att t.ex. Få uppleva hur det är att ha en riktig pappa som ställer upp för mig, hjälper mig med studierna, väcker mig på morgorna, ser på när jag spelar fotboll och framför allt accepterar mig för den Linda som jag är. Men jag glädjs över att jag vet att han alltid finns där bakom allt och han är trots allt min pappa och jag älskar honom.

Men det underliga är att mitt mindre bra förflutna är någonting som dels har gjort mig till den jag är idag och det är jag glad över. Jag menar utan alla motgångar och tvister i livet, vad vore livet då? Om allt skulle vara färgglatt och lyckligt hur skulle man då lära sig av sina misstag eller veta vad ordet känslor egentligen innebär?

Min mamma, hon är den snällaste och finaste människan på hela jorden. Hon är färgklicken i mitt liv och det är för henne som jag orkar. Hon ser för det mesta allt i en positiv synvinkel, hon gör det glatt för oss alla om vi bara ger henne en chans. Hon är aktiv likasom resten av familjen, hon älskar att stoja, hoppa omkring och enbart vara sig själv och det är nog de bästa hos henne även fast det kan vara lite pinligt emellanåt! Hehe.

Sen har jag två syskon, en på 14 år och en på 19 år och jag säger bara… jag är så lyckligt lottad. Dem är fantastiskt snälla båda två. Vi ställer upp för varandra i alla lägen, lyssnar och ger råd vilken tid på dygnet som helst. Nu låter det nästan som att vi är värsta ”team Girls” och visst är det så. Alla syskon bråkar ju, det är en självklarhet och vid dem tillfällena har jag både gjort och tänkt dumma saker. Har ni någon gång jävlats med att skvallrat till mamma om att systern tog den sista chokladen i kylen, öppnat toalettdörren med en kökskniv när ni är fullt medvetna om att det är eran syster som sitter där inne och gör sina behov eller har det till och med slagit er att ni vill ”knycka – syrrans – jeans - och - klippa – hål – i – stjärten – på – dem”. Det är det mest typiska hos oss syskonen Christensen.

Mina allra bästa vänner är Victoria Asplund och Lisa Karlsson. Jag har känt Victoria sen jag kröp på alla fyra och Lisa började jag umgås med som mest någonstans i mitten av 8: an om jag minns rätt. Båda är helt obeskrivliga, dem är så bra på så många olika sätt och vis. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett normalt liv utan dem två tjejerna. Inte för att vi är sådär speciellt normala utöver det men det är mer som en vana nu och det är lika kul varje gång Victoria tar fram sina grimaser och när Lisa asflabbar tills hon får astma anfall.

Jag har en pojkvän också, sedan lite mer än ett år tillbaka och från första dagen så minns jag allt som om det vore igår. Vi har det super bra, är aktiva och älskar att skämma ut varandra. Vi är rätt lika med, tänker ofta på samma sätt och kan ibland bete oss som om vi började i första klass igår. Fast det är bara kul. Jag ser ingenting  utan honom vid min sida, han är värd allt för mig och kommer alltid att betyda lika mycket. Omar Tapia, bara min.

mina starkaste intressen är, Att hänga med polarna, träffa min pojkvän och fotboll såklart. Att åka i väg, utforska och se är också ett stark intresse.


Linda christensen.